rodsockan.blogg.se

Den här krönikan sampubliceras på sidan där jag är nybliven krönikör:
http://www.playball.se

 

Inför ännu en säsong av sporten vi älskar så finns det som vanligt en mängd samtalsämnen som diskuteras vilt bland spelare, journalister och fans. Det utökade användandet av repriser och ändringen av regeln för att undvika att catchers blir skadade är ämnen vi lär få höra om mycket men frågan är om inte qualifying offers är det som varit offseasons hetaste snackis.

Ett qualifying offer betyder alltså att du erbjuds ett rakt ettårskontrakt av klubben du tillhörde säsongen innan när du blir free agent. Accepterar du tjänar du en fast lönesumma som är bestämd innan. Inför säsongen 2013 låg summan på 13.3 miljoner dollar, i år på 14.1. Nekar du erbjudandet blir du free agent och kan signa vilket kontrakt du vill med vilken klubb du vill. Så långt, inga problem, men sen har vi draft-kompensationen. De lag som signar spelaren måste alltså ge upp ett val i draften till det lag som spelaren tillhörde säsongen innan. Ett system som väckt missnöje och ilska hos främst spelare som fått betydligt svårare att hitta de kontrakt som de, enligt dem själva, förtjänar.

Vi i Sverige är ju vana med att man spelar ut sitt kontrakt, sen kan man skriva på var man vill utan problem. I basebollen i USA, och med risk att jag kanske missar någon detalj, så tjänar du först dryga halvmiljonen i 2 år, som pre-arbitration eligible. Efter de 2 åren är det 4 år (ibland 3) som arbitration eligible som gäller. D.v.s. klubben erbjuder en summa och spelaren/agenten säger vad de vill ha. Ibland blir det en "hearing", en oberoende domare får bestämma om spelaren har rätt till lönen han bett om, eller om klubben "vinner" och måste betala summan de erbjudit. I de flesta fall enas dock parterna om en summa nånstans mellan vad som erbjudits och önskats.

Det jag försöker komma till är att det är ganska svårt att ta sig till free agency inom basebollen. Om du inte får en kontrakts-förlängning under dina första år tar det alltså 6 år (eller 5) tills du är fri att skriva på för vilket lag du vill. Det är just den processen som gör att så många spelare strävar efter att kunna ta sig, som de säger, till free agency.

Inom en allt galnare ekonomisk värld inom Major League Baseball med spelare som tjänar upptill 30 miljoner dollar per säsong är det fullt förståeligt, och ett sundhetstecken om jag får säga mitt, att lagen satsar mera på att hitta spännande unga spelare, drafta dem tidigt och sedan ha team control över dem i flera år för att komma billigare undan. De största elefanterna med mest pengar kommer fortsätta signa free agents men man ser tydligt att allt fler lag verkligen nu månar om sina draftpicks och inte vill "ge bort dem" hursomhelst för att skriva kontrakt med vissa spelare.

Efter säsongen 2012 erbjöds nio spelare ett qualifying offer:

Adam LaRoche, Nationals
B.J. Upton, Rays
David Ortiz, Red Sox
Hiroki Kuroda, Yankees
Josh Hamilton, Rangers
Kyle Lohse, Cardinals
Michael Bourn, Braves
Nick Swisher, Yankees
Rafael Soriano, Yankees

Samtliga nekade och skrev mer lukrativa kontrakt för 2013 och framåt. Två av spelarna hade dock betydligt svårare att få det där kontraktet de så länge väntat på. Nog kan man tycka att Kyle Lohses 3 år/33 miljoner dollar och Michael Bourns 4 år/48 milj. dollar inte är något att gnälla över men det är framför allt hur lång tid det tog att ens få ett kontrakt som var problemet.

Man trodde knappast att Bourn skulle signa först den 11 februari! Och hur många trodde att Lohse skulle bli klar för ett lag först den 25 mars?! Tittar man på övriga listan var det väl inga större problem för de andra vad jag minns. Årets grupp är desto mer intressant:

Brian McCann, Braves
Carlos Beltran, Cardinals
Curtis Granderson, Yankees
Ervin Santana, Royals
Hiroki Kuroda, Yankees
Jacoby Ellsbury, Red Sox
Kendrys Morales, Mariners
Mike Napoli, Red Sox
Nelson Cruz, Rangers
Robinson Cano, Yankees
Shin-Soo Choo, Reds
Stephen Drew, Red Sox
Ubaldo Jimenez, Indians

Samtliga nekade igen. Redan där kan man väl på ett sätt ifrågasätta detta. Med risk för diverse "Ja, men det är jävligt lätt att vara efterklok"-kommentarer, känns det ju spontant som att någon eller några iaf borde övervägt att göra det i år. Här är lite tankar i några av fallen:

I mitt tycke den som förlorat mest på att neka är utan tvekan Kendrys Morales, och det säger jag inte för att han fortfarande är osignad! Han spelar främst DH, är sådär på första bas och det som är mest häpnadsväckande är ju att han tjänade bara 5.25 milj. dollar 2013. I en tid när de flesta lagen, förutom Boston, ser DH som en position där man kan rotera spelare, eller i alla fall inte betala några jättesummor för den positionen, kan jag tycka att han borde övervägt att tacka ja till 14.1 milj. dollar för en säsong.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen, eller? Ni får tycka vad ni vill men jag tycker fortfarande att det är stor humor och helt rätt att fuskaren Nelson Cruz fick ett ett-årskontrakt värt 8 miljoner dollar av Baltimore Orioles. Med tanke på vad Jhonny Peralta (en annan doping-avstängd spelare under 2013) fick av St. Louis (4 år/53 milj) kan man på ett sätt förstå hur herr Cruz tänkte men faktum är att han gick på en nit och jag älskar det!

Jag är lite färgad här, det måste jag erkänna, för det svider att min hjälte Stephen Drew inte fått något kontrakt ännu. Likt Kendrys Morales kan man diskutera just löneökningen han hade fått om han accepterat Bostons erbjudande. 9,5 milj. dollar 2013 till 14.1 året efter får ju anses som minst sagt överkomligt, så ser man bara till den aspekten borde kanske Drew och agenten Scott Boras sagt att: "ja jävlar det tar vi!". Fast, Boras var det ja.. Agenten som upplevs som mer iskall än ett frysfack verkar ju totalvägra den tanken och intalar sina spelare att "du kan minsann få det och det". Jag kan tycka att Drew faktiskt förtjänar ett kontrakt i 3-4 år/25-40 mijonersklassen och det man ska minnas också är den jävligt otäcka olyckan Drew ådrog sig under säsongen 2011. En skada som gjorde att han inte kom tillbaka förrän sommaren 2012, då han också blev beskylld av en i Arizona's ledning i juni för att han "borde varit tillbaka på planen vid det här laget!". Tillslut blev han också trade:ad till Oakland och avslutade säsongen där. Inför 2013 var planen därför att skriva ett kort-tidskontrakt med Boston för att öka sitt värde inför årets free agency. Så med allt skit som varit kan jag på ett sätt förstå att han tackade nej och söker ett längre avtal med mer ekonomisk trygghet. Dock visar det sig nu att skriver man kontrakt efter opening day kan man tydligen inte erbjudas ett Q.O. efter säsongen, så jag blir inte förvånad om ett ettårskontrakt med ett visst Tiger-gäng dyker upp den 2:a april.

Ironin är närmast otrolig om man pratar om Ervin Santana. Som vi vet skrevs det mycket rykten, och en del ska man absolut ta med en nypa salt, men när jag läste att han sökte ett kontrakt i typ 6 år, 100-miljonersklassen skakade jag på huvudet och funderade på vad vissa agenter tutar i sina spelare vad de är värda? Har folk blivit galna? Eller är det jag som inte förstår? Må så vara, det är helt vansinnigt i alla fall. Att han säkert hade förtjänat ett kontrakt nånstans i 4 år/40-50 miljonersklassen som Matt Garza, Ubaldo Jimenez och Ricky Nolasco skrivit under offseason, det kan jag absolut köpa men ni vet hur det gick. Efter lång väntan och nekat Q.O. av Royals sitter han ändå där med just ett sådant kontrakt med Atlanta över säsongen 2014. Detta får mig att fundera över två saker:

 

Säg att ni som klubb ska signa en spelare och måste ge upp ett draft pick.. Det svider, ni vill behålla det egentligen, men det är tryck från fans och liknande att vara med och slåss i divisionen så ni, ja, måste het enkelt skriva kontrakt med någon som kan vara en faktor för ert lag. OM man då väljer att göra det, vill man då inte ha den spelaren ett tag? Jag förstå att Atlanta Braves blev desperata när Kris Medlen gick sönder igen och Santana ville uttryckligen gärna spela för ett National League-lag, så det är jag med på. Men Toronto Blue Jays, Orioles, lagen som ska ha varit med och slagits om hans underskrift, hur tänkte de med ett ettårsavtal? Nu var, p.g.a. lagets dåliga säsong 2013, Toronto bara tvungna att ge upp det 49:e valet totalt, men i alla fall? Ger man upp något så vill man väl ha användning för spelaren mer än ett år? Yankees t.ex. har ju gett upp och fått draft picks till både höger och vänster men de kontrakt som skrivits har varit på 3, 5 respektive 7 år vilket gör det hela mer förståeligt, enligt mig.

 

2013: 13.3.
2014: 14.1.
2015: 15?
Enligt spelarunionens chef Tony Clark kommer det kollektiva avtalet mellan ligan och spelarunionen inte att ändras tills efter säsongen 2016 när det är dags igen för ett nytt avtal mellan parterna, så Qualifying Offer är just nu här för att stanna. Rätt eller fel kan diskuteras men om vi återgår till Santana kan man ju säga att har han en bra säsong i år lär han högst troligt bli erbjuden ännu ett Q.O. Visst, söker han då ett lika galet avtal igen kan det ju bli svårt för honom, men om han istället skulle acceptera så är han med säkerhet uppe i 2 år och dryga 29 miljoner dollar för 2014 och 2015. Det är inte så jävla pjåkigt om man jämför med de, enligt rykten, erbjudna treårsavtal i 30-miljonersklassen som han nekade innan han skrev på för Atlanta.

En sista reflektion från min sida gäller Mike Napoli. Mycket p.g.a. det faktum att han efter säsongen 2012 alltså INTE blev erbjuden ett Q.O. Texas tyckte inte att 13.3 miljoner dollar för ett år var värt det och Mike blev alltså free agent utan "ryggsäcken"som andra lidit av.. Nu blev det en turbulent offseason för Mike i alla fall då det hittades en sjukdom i hans höft under hans läkarundersökning. Boston tvekade och det ursprungliga avtalet (3 år, 39 miljoner) skrevs om till ett ettårsavtal värt 5 miljoner i grundlön med rätt kraftiga bonusar. Mike klarade sig bra, alla bonusar uppfylldes då de förmodade höftproblemen uteblev så kontraktet blev tillslut värt 13 miljoner i alla fall.. och så vann han en World Series-ring också.

Efter säsongen erbjöds, självklart, Mike ett Q.O. av Red Sox. Han nekade och sökte något mer men sa samtidigt att han gärna ville stanna. Historien blir nu ännu mer intressant, för vet ni vilket lag som verkligen var med i racet och ville försöka signa Napoli igen? Texas.. Jag minns själv den fredagskvällen när jag läste på kvällen att "the Napoli sweepstakes are heating up, Texas' is pushing really hard for him". Jag blev så jävla nervös, efter titeln 2013 var Napoli den free agent jag verkligen ville ha tillbaka. För min del gick det bra. När jag vaknade på lördagen hade Boston skrivit ett nytt avtal med honom. 2 år, 32 miljoner dollar. Hans ursprungliga 3/39-avtal blir nu ett 3/45 och både Mike och agenten är nog väldigt glada över det. Boston visste om Texas intresse och höjde deras tvåårserbjudande så att han stannade för de ville verkligen behålla honom. Men som sagt, efter 2012 tyckte inte Texas att Mike var värd 13.3 miljoner för ett år, och de fick således inget draft pick från Boston. Men bara ett år senare ville de absolut ha honom tillbaka och var då väldigt villiga att ge upp ett draft pick till Red Sox.

SÅ kan det gå!

Tack till er för att ni har läst! Kommentera gärna.

..och vet ni vad som händer då? VA??!?!?! GÖÖÖÖR NI INTE?!?!?!
Haha, jo, det gör ni ju.. På onsdag kl 19 börjar första Spring Training-matchen på MLB.TV
Fullständigt schema ser ni på länken nedan:

http://mlb.mlb.com/mlb/official_info/broadcasts/spring_mlbtv.jsp?&affiliateId=mlbMENU

Man måste väl fundera och reflektera lite över andra händelser när man ändå har er uppmärksamhet:

- Brett Gardner's nya kontrakt
Tanaka, Ellsbury, Beltran, McCann i all ära.. Yankees gjorde väl, för deras del, denna offseason's smartaste val genom att signa upp Brett Gardner, 4/50 med en option på 12,5 för ett 5:e år eller 2 mill buy-out.
När de signade Ellsbury och det började snackas om att trade:a Gardner tänkte jag att "eh, ja, ska ni skicka bort den kanske snabbaste "1-2:punchen" i ligan gör ni bort er".. TYVÄRR (sorry Westling) fattade Yanks det själva och har nu honom signad i år för 5,6 (sista arb.året) och nya kontraktet gäller alltså från 2015-2018, och ev. även 2019. Smart signing.
Brett, va fan!!! Jag gillar ju dig, varför lämnade du inte för? Haha ;)

- Atlanta's "vi älskar våra egna spelare så vi kastar fett med stålar på dem!"
Freeman.. Kimbrel.. Simmons.. Heyward.. Teheran.. Har jag glömt någon? Tycker detta är överlag en bra grej. Det man kan fundera över lite är väl hur Heyward tänker/ser på detta.. Han signade 2/13,3 och det är väl inget fel med det, och han har uppenbarligen accepterat det.. Men sen så fick Kimbrel 4 år, Freeman 8 och Simmons/Teheran 6.. Så..
VILL Heyward bli free agent?
Är Atlanta osäkra på att han ska bli den storstjärna det snackades om för några år sedan?
Är redan jävligt nyfiken på vad som händer med Heyward efter säsongen 2015..

- Nålälskaren med "årets deal"..
Haha, Nellie Cruz, vilken sköning..
"Neeeeeeeeeeeeeeej Texas, jag vill inte acceptera ert Q.O. (1/14,1) tror ni inte jag kan få mer? Vilka tror ni att ni är? Vi hörs aldrig mer.." ..typ..
Kontentan? 1/8 signat med Baltimore.. Haha..

- Q.O. / Draft-systemet..
Hur lång tid tror ni det tar innan det är borta? Jag skulle bli extremt förvånad om det är kvar till nästa offseason.. I min ovanstående RANT om Cruz så blev det ju bra.. Men jag tycker att det är nästan lite synd om andra F.A. Eller ja, "synd" men, vafan, Ervin Santana borde ha haft en deal för länge sen.. Kan iofs ha att göra med att han såg sig som en 100 mill-pitcher, smått skrattretande, men ändå. Han förtjänar liknande deal som Jimenez/Garza fick.. Sen så, ja, det känns lite mer personligt när Stephen Drew fortfarande är kontraktslös.. Han förtjänar bättre. Jag hoppas var och varenda morgon när jag läser Twitter-flödet från natten att han signat någonstans..

- Garza's semester!?!?!?!
HAHAHAHAAAAA vilken sköning HAN är/var då! Hörde ni det???
Nån gång i höstas efter säsongen var han med sin fru på semester, då hörde Angels av sig.. "Tjabba Matty, du kan få typ 4/50 av oss, hur låter det?"..
Vad gör free agent Matt Garza då? Jo han svarar:
"Jag är på semester, vi tar det sen.." (asg)
Så jääävla kul, Angels ville ha snabbt svar och när de inte fick det så var det inte längre aktuellt.. Garza signade tillslut med Milwaukee men, alltså, inställningen.. Både fantastiskt och helknasigt på en gång.. Hans agent måste ju varit galen..

- #MLBse
Tycks bara bli större och större. Helt plötsligt är det någon man aldrig sett som börjar följa en på Twitter, så går man in och tittar och det är ytterligare ett Svenskt baseball-fan.. Så jävla kul är det.

- Opening Day
Ingen har väl missat min eufori i lördags då jag lyckades köpa biljetter till Red Sox hemmapremiär mot Milwaukee. Fortfarande smått överväldigad över detta.. Läser även att Kristian ska på Twins premiär och hoppas innerligt att det löser sig för Martin så han får igenom sin plan att se premiären på The Trop 2016! Unnar verkligen mina baseballvänner och bekanta att kunna åka över och se era lag som jag gjort, det är så jävla värt det!

- Inlägg:
Missa inte Playball's första del i deras inför säsongen-serie! Läs här:
http://playball.se/2014/02/infor-2014-al-east/

- Intentional Talk
Detta skitroliga program är fortfarande en höjdpunkt varje veckodag.. ladda ner videopoddarna på länken nedan, missa för faaaan inte "Kevin's Highlights" haha..
http://m.mlb.com/network/shows/?id=mlbn_intentional_talk

- Tips inför säsongen
Helt värdelös på detta, tycker mig dessutom ha mycket bättre koll på AL än NL men, okejrå, jag lovar att komma med nå slags tips innan regular season börjar okej?

Tack för att ni läser =)
Kommentera gärna här eller på Twitter

Jag älskar baseball.. Det vet ni.. Boston Red Sox är mitt lag, det vet ni också..

Jag är ibland en blödig jävel, det vet nog till och med de flesta av er..

 

Laget som 2013 vann World Series, mitt första som fan av laget, kommer alltid vara mycket speciellt för mig. Alla som tillhörde laget.. Det är klart att man har favoritspelare, för mig har alltid David Ortiz och Jon Lester betytt lite extra. Ortiz för, ja, han ÄR David Ortiz, det räcker så.. Samt Jon Lester med sin kamp mot cancern.. En fantastisk historia i sig.

 

Men som sagt, ALLA som tillhörde laget 2013 betyder en hel del p.g.a. vinsten.

 

Därför kommer dagens besked från Ryan Dempster lite som en chock och med viss ledsamhet från min sida. Han kommer inte fullfölja andra året av sitt kontrakt 2014 p.g.a. både fysiska problem (nacken bl.a. sägs det) och en del mentala problem/tvivel som mycket beror på att han vill tillbringa mer tid med hans familj.

Boston Globe hade en artikel om detta för ett drygt år sedan:

”In April of 2009, his second child, a daughter named Riley, was born with 22q11.2 deletion syndrome, a genetic condition that can cause a wide range of health and developmental disorders.

 

Experts estimate that as many as 1 in 2,000 babies are affected by 22q, making it second only to Down syndrome in rate of occurrence. But 22q often goes undiagnosed for weeks, months, or ever at all.

 

22q can manifest itself in 180 different ways, according to the latest studies, from heart defects to hearing loss and learning disabilities. No two children are affected the same way.

 

Riley did not come home from the hospital for more than two months. She required a tube in her trachea to assist in swallowing and another for food. But she was fortunate that doctors quickly identified what she had.”

 

Ryan's statistik från 2013 ser ut såhär: 8-9 med ett ERA på 4.57.

Jag tänker inte på något säga att han var lagets bästa starting pitcher, han hade en del mycket tuffa matcher. Men han hade några kalasmatcher också.. Han kämpade alltid.

Därför gör det mig rätt irriterad att bland det som skrivs nu är att ”jaaa, nu sparar vi 13 millar och kanske kan signa Stephen Drew..” ”Nu är det klart med vilka 5 starters laget har, nu är det inte 6 pitchers som ska slåss om 5 platser” osv..

 

ALLT ovanstående är förvisso sant, men det är tyvärr ett ”American way of thinking” att hela tiden bara se det som business och inget känslomässigt tänk alls..

Jag tycker det är sorgligt att det var tvunget att sluta såhär (även om han officiellt inte har pensionerat sig utan bara gett upp 2014) för även om han i dagens möte med pressen sagt att han känner sig lugn/glad/nöjd med beslutet (”I'm in peace with the decision”), tror jag inte det är vad han ville egentligen.

 

Dessutom, allt inom baseball är inte bara statistik. Så här har några av lagkamraterna kommenterat Ryan's beslut:

Craig Breslow: ”I'm very surprised, but the decision speaks to Ryan's character. He's a family first guy."

 

Mike Napoli: "He's like a brother. Everyone in this clubhouse has a strong bond. It's sad, but we're also feeling happy for him."

 

Andrew Miller: "His comedic value will be sorely missed for sure."

 

Clay Buchholz: "There's nothing but respect for Demp. Guy accomplished much and had friends everywhere."

 

David Ortiz: "Im going to miss my brother Dempster during the season. l just heard the news and allready know that we are going to miss a lot of fun"

 

Jag har själv sett hans imitationer av Harry Caray, hört han vara MYCKET rolig i intervjuer och allmänt en jävligt kul snubbe. Jag tror/”vet” att han betydde OERHÖRT mycket för laget 2013 på många fler sätt än när han startade var 5:e dag.

 

Även om han nu pensionerar sig, eller kommer tillbaka 2015 så kan man iaf säga att han fick avsluta den här sejouren på absolut bästa sätt. Ryan's sista framträdande som pitcher var att fixa de sista tre ”outs:en” som behövdes i match ett av World Series när Boston vann med 8-1 på Fenway Park.

 

För mig är Ryan en hjälte, utan honom hade inte jag fått ”mitt första mästerskap” =)

Jag vill också avsluta det här inlägget med en tweet som gladde mig mycket, tack för att ni har läst:

 

Bob Nightengale

So Ryan Dempster's last pitch w/ #RedSox is throwing off the mound at 4 AM at Fenway Park to family/friends after just winning World Series.

Jag får väl börja med att ”be om ursäkt” för mitt konstanta tjat i veckan om bössan som jag och Martin fixade.. Jo, okej, det var jag som startade den i år men även förra året gjorde jag och Martin det här så vi har hjälpts åt..

Ur min synvinkel så är det så att jag började följa Musikhjälpen 2011. Då ganska sent så det var egentligen från början 2012 jag var med och ÄNNU mer totalpepp under årets vecka..

Det går till en bra sak, det är ju uppenbart, men för min del är det oxå mycket det att jag älskar själva programmet. Det är så jävla kul! Humor, allvar, musik, LIVEMUSIK och allmän galenskap. Sådant som jag lever för hela tiden, typ =)

Sen var grejen med #MLBse-bössan en grej att visa för folk att det FINNS baseball/softboll-supportrar i Sverige och att vi kan oxå vara generösa och hjälpa till..

Så JAG (och Martin, tror jag haha) vill tacka alla som varit med och skänkt pengar under veckan!

Bössans totala saldo slutade på: 1150 kronor!!!

TACK TACK igen, allihopa =)

Totalt samlade Musikhjälpen 2013 in fantastiska 28.426.064 kr.

/Glada rödsockan

PS. En blogg är på gång med kommentarer om offseasonsignings/trades, winter meetings osv men det har varit sån jävla #mh13-extravaganza så det har inte blivit av ännu =)

Kalasklipp!!
http://wapc.mlb.com/play?content_id=31205597

Ja.. Säg det..

Att se mitt baseball-lag vinna mästerskapet natten mot torsdag var fantastiskt..
Det största som hänt mig i sport i internationella sammanhang..
Jag tänker inte förneka att jag var oerhört glad när Penguins vann Stanley Cup 2009 och när Saints tog hem Superbowl var det oxå riktigt härligt..
..men ingen glädje är som när Boston Red Sox 04:22 i torsdags morse vann 6:e matchen med 6-1 mot St Louis Cardinals och därmed vann World Series med 4-2 i matcher..

En chock.. Eller?? Med tanke på slutet av 2011 och framförallt 2012, ja..

Egentligen inleddes säsongen 2013 dagen efter sista grundseriematchen förra året..
Bobby Valentine sparkades som manager och det ta mig fan FIRADES på sina håll..
Det dröjde inte länge så var John Farrell ny manager för Red Sox efter en trade med Toronto.
Redan då kändes det lite bättre..

Sen var det en total turnaround av clubhouse och kemin som skulle fram.. Bra clubhouse/omklädningsrumsspelare (haha bra översättning) skulle signas.. Tidigt blev det också tydligt att Bostons rykte var nog inte det bästa utan lite mer i lönekuvertet skulle behövas.. Dessutom var strategin tydlig med att det ska inte skrivas några långtidskontrakt utan hellre kortare med lite bättre betalt.

SÅ, vad hände då? Och vad trodde jag själv? Och hur rätt/fel hade jag?

John Farrell in som manager
Jag tyckte, som väntat, att det var bra.. ..och det blev ju succé haha..

David Ortiz skrev på ett nytt 2-årskontrakt.
Såklart var jag supernöjd, och det blev ju också, RÄTT bra..

David Ross skrev på ett 2-årskontrakt, free agent från Atlanta.
En signing som kom rätt oväntat, här började ”good clubhouse-players”-grejen på allvar.. 2 år och typ 6,3 millar totalt visade redan då att man måste betala lite mer än vad man egentligen behöver. Jag gillade dock signingen redan från början.

Jonny Gomes skrev på ett 2-årskontrakt, free agent från Oakland.
2 år, 10 millar.. JAG älskade signing:en, en jävla dåre med galen inställning som överlevt två ”back from the dead” och varit i slutspel flera gånger.. ”OVERPAY” sa flera, jag tänkte tanken men, näää, det här var en bra grej, tyckte jag!

Ryan Dempster skrev på ett 2-årskontrakt, free agent från Texas.
Ännu en clubhouse-player, hysteriskt rolig, sett många roliga klipp från hans tid i Cubs men tyckte, och tycker fortfarande, att 2 år för 26.5 millar var rätt mycket. Dempster hade en överlag ”rätt bra” säsong skulle jag säga.. Det är tufft att gå från Cubs, iofs via Texas, till AL East. Han skötte sig ändå godkänt men jag undrar hur det blir med honom nästa säsong. En tydlig markering i slutspelet också då han inte fick vara med i starting rotation.

Shane Victorino skrev på ett 3-årskontrakt, free agent från LA Dodgers.
Ibland hatar jag att ha rätt.. Men i det här fallet ÄLSKAR jag att jag hade fel.
3 år, 39 miljoner, för Shane Victorino!?!?! Jag tyckte det här var märkligt.. En spelare på väg ner i produktion, en ”veteran” som varit lite skadad och.. Ja.. Man vill ju inte vara missnöjd men det här kändes konstigt, det måste jag säga..
Men sen hände saker.. Jag blev mer och mer itutad av nordamerikanska vänner att det här kan minsann vara något. Shane var/är också en good attitude/clubhouseplayer.. Hans skaderegister var inte alls så illa som jag hade fått för mig. Dessutom var han en mycket bra försvarsspelare..
Det vände en hel del för mig när jag såg hans presskonferens när han presenterades som Red Sox-spelare.. En pratkvarn med galen energi, en kul kille med självdistans som kändes ready to go direkt och, han vann över mig där..
Men jag hade fel först, väldigt fel, och det gör inte ett dugg haha =)

Mike Napoli skrev, tillslut, på ett 1-årskontrakt, free agent från Texas.
Redan i december när 3-årskontraktet värt 39 millar signades var jag överlycklig över denna signing! Napoli hade genom åren MÖRDAT oss på Fenway med sin swing. Sen blev det ju kalabalik med 3-årskontraktet som försvann och det tog tillslut 1,5 månad, om jag inte minns fel, innan 3/39 blev 1 år med 5 millar i grundlön med bonusar som kunde göra kontraktet värt 13 miljoner, något det senare blev också.
Tveksamheterna gällde väl hans försvarsspel på 1B, något han motbevisade med bravur.
Något jag dock inte gillade, och fortfarande undrar, är att det blev ett strikt 1-årskontrakt. Inga club/player/mutual options för 2014. Väldigt konstigt vilket betyder att nu är han free agent igen. Jag tror dock, och hoppas, att han kommer stanna!

(Uppdaterat 5/11)
HELVETE, Stephen Drew glömde jag ju haha, skrev på ett 1-årskontrakt, free agent från Arizona/Oakland,,
Denna shortstop signade ett år för 9,5 millar för att ”få tillbaka sin karriär” efter den hemska skadan 2011 som gjorde att han inte spelade någonting under halva 2012. José Iglesias var nog inte jätteglad men det blev en skön ”fight” iaf.. Farrell var dock tydlig med att Drew VAR deras starting SS och han ahd enågra stora hits och mycket bra defensiva spel under säsongen. Hans slutspel var mycket starkt defensivt, lika svagt var det offensivt, därför var det så roligt att se hans homerun i sista matchen! (Slut uppdat.)

Trade:n med Pittsburgh som skickade Joel Hanrahan och Brock Holt till Boston..
Jag gillade trade:n som fan! Att få in Hanrahan som ny closer skulle bli kalas! Sen gick det tyvärr inte så bra. Det tog bara en dryg månad så visade sig att Hanrahan måste opereras och säsongen var slut.
Brock Holt hoppade in några matcher under säsongen p.g.a. skador/vila och var ingen superstjärna men var en habil ersättare och lär få hoppa mellan AAA/Majors nästa år..

Sist men inte minst, FANTASTISKA Koji Uehara skrev på ett 1-årskontrakt (trodde vi alla iaf!), free agent från, öhm, Texas väl, tror jag..
HÄR kan jag med stolthet säga, och minns då att det här var låååångt innan han blev nödlösningscloser och den totala dominant han var i slutet av säsongen, att 4.25 millar för denna reliever var ett kalaskontrakt från första början! När det senare blev så att han blev closer efter Hanrahan's skada och Bailey's misslyckande/skada stod det klart att det här måste varit ”the biggest bargain in the American League”, mycket för Goldschmidt's kontrakt med Arizona i NL kan vara det absolut bästa (helt sjukt haha).. När det sen i september visade sig att Uehara hade en vesting option för 2014 blev kontraktet ÄNNU bättre.. Koji tjänade med bonusar 5 millar i år, RÄTT värt haha.. Jag tror han kan tjäna upptill samma summa nästa år.
Visst, man kan aldrig veta om det kommer bli/gå lika bra, men det känns bra just nu iaf =)

Förväntningar inför säsongen?
Jag sa 81-81.. Man kan skratta åt det nu men, ja, med 69-93 i minnet så, det enda jag ville var att de skulle vara ”med” och utmana.. Att det skulle vara ett kul lag att titta på igen. Ett lag man VILLE titta på och inte bara tittade på för att man ”skulle”, som det var sista månaderna 2012..
Än en gång, jag älskar att ha fel ibland =D

Mest buzz under spring training gällde unge Jackie Bradley Jr. Han träffade det mesta och började året som en del av 25-manrostern. Något som delade fanslägret nå oerhört. Varför? Jo för skulle han spela mycket och inte skickas ner till AAA skulle han bli free agent ett år tidigare.. För mig var det skitprat, han var het, såklart han skulle börja.. Det hela löste sig sedan bra då han skickades tillbaka ner och ska nu bli FA efter 2019 ist. För 2018.. Visst, det är viktigt, gäller pengar och blabla men, tycker fortfarande det var ganska löjligt..

Säsongen inledde ju annars helt strålande, Opening Day i New York mot Yankees och vinst direkt. Sen rullade det på.. Man undrade lite när det skulle ta slut men, det gjorde ju inte det..

Något som även var mycket trevligt under både offseason och regular season har ju varit #MLBse

Rätt otroligt hur tight man kan bli med folk man aldrig träffat. Laddningen var/är (haha) rätt hög med Andreas och Yankees-Red Sox, ja, kan väl inte bli så mycket annat ;)

Ännu mer dock, sorry Djurgårdarn, var det med en liten jävla ungjävel som man liksom aldrig blev av med.. #Rejsjävel användes mer än ofta då Martin och hans Tampa Bay blev minst en lika stor rival som Yankees.. Rått, hjärtligt, ROLIGT och närmast stressande för man ville fan inte förlora.. Under hela året var Rays-Red Sox mer än vanligt spännande p.g.a. detta.. Hade ALDRIG velat ha det på något annat sätt dock..

Det är därför lätt för mig att minnas den matchserien i april, p.g.a. flera orsaker..

Efter en walkoff-win (2-1) i extra innings lördag 13/4 blev det sedan 5-0 på söndagen innan måndagens Patriots Day-match även den blev en walkoff-win (3-2). Glad i hågen åkte jag till stan på konsert..

Chocken när man i Gamla Stan fick läsa på någons telefon om bomberna i Boston var, ja.. Vad ska man säga.. Så hemskt.. Förutom bartendertjejen man lärt känna där efter 5 besök i staden sen 2010 så, kändes det.. Det kändes, så mycket.. På gatan jag gått så många gånger.. Jag satt vaken länge den natten och följde nyhetsbevakning från både USA och Sverige. Några personer miste livet.. Några förlorade armar och ben..

Red Sox var på väg till Cleveland när det hände och, förutom det uppenbara, drabbades inte av händelsen.. Runt om i USA enades baseball-fans och lagen i hyllningar till staden Boston.. ”Sweet Caroline” spelades på arenor, något som är så signifikativt för Fenway Park då den spelas varje hemmamatch mellan top och bottom 8..

Det som var riktigt häftigt tyckte jag var att de tre följande matcherna visade Red Sox vilket lag de var.. 3 matcher i Cleveland blev 3 vinster, något som kändes så jävla bra..

Vad som sedan hände när de skulle hem till Fenway Park igen, och den första matchen efter bombdåden samt gripandet av terroristerna, var lite som en saga..

David Ortiz ”this is OUR FUCKING CITY”-tal var asballt.. VRÅLET i publiken efter det var fantastiskt.. Sedan slår Daniel Nava en 3-run Homerun, Boston vinner matchen och allt är oerhört känslosamt.. Sen fortsatte BOSTON STRONG-grejen resten av året.

Innan trading deadline skickade Red Sox iväg José Iglesias till Detroit i en 3-teamtrade som föde Jake Peavy till Chicago.. Fram till för bara några veckor sen sa flera att Detroit ”vann” traden.. Hmm, ja, jag gillade inte att de gav upp José men, Peavy, jag antar han är rätt nöjd nu haha =)

Många minnesvärda stunder under säsongen.. Comebacks.. Walkoffs.. Youtubeklippet med Red Sox alla 11 walkoffwins är fantastiskt.. Det var många bra och häftiga matcher under säsongen..

1-7 till 8-7 vinsten mot Seattle 1/8 (2-7 inför bot 9th) var ju inte klok.. Matchen var ju körd, slut.. Minns själv hur jag satt vaken på natten och trodde inte det var sant.. Detta även dagen EFTER 15-inningsvinsten mot just Seattle..

Comeback-vinsten mot Cleveland på Elitloppssöndagen, en av få tidiga söndagsmatcher jag missade live, var ännu en sån där mirakelvinst då jag tror det var 2-5 inför bot 9th..

Den galna 17-5 segern mot Texas 4:e juni..

Vinsten borta mot Tampa Bay den 10:e juni, 10-8, i 14 innings.. Detta efter att ha klarat ett bases loaded-läge med inga ut för Tampa Bay i 9:e, eller om det var 10:e inning:en..

Vår egna resa till Boston och tre matcher mot Yankees på Fenway i mitten av augusti.. Bara en vinst men den var ju värt allt. Festen på fredagen var oxå helt sjuk trots förlust.

20-4 mot Tigers onsdag 4:e september.. Didn't really see that one coming..

6 segrar av 7 mot Yankees i september, bl.a. en sweep på Fenway Park och den sanslösa vändningen då 3-8 underläge efter 5 blev 12-8 tillslut på Yankee Stadium..

Vid det här laget kändes det självklart att det, i mitt tycke, smått fantastiska skulle hända..
”Shit, de kommer ju gå till slutspel.. De har bra chans att vinna divisionen..”

Några dagar senare säkrades slutspelsplatsen och när man besegrade Toronto på Fenway fredag 20:e september stod det klart att man vunnit AL East.. Som så många gånger förr satt jag på jobbet på lördagen och såg sammandraget och det bubblade inom mig när jag visste att man minst skulle gå till ALDS/kvarten..

Boston Red Sox avslutade grundserien 97-65.. Smått jävla otroligt..
Som det kändes då så, ”ja, nu får vi se hur det går..” och jag kan ärligt säga att jag i min försiktighet kände att, nu blir det som det blir, det är okej..

SEN, blev det klart att man skulle möta Tampa Bay Rays i ALDS..
Plötsligt spelade det väldigt stor roll.. SORRY MARTIN men det blev plötsligt väääääääldigt viktigt att vinna serien..

Det gjorde man, 3-1.. Vrålet var totalt, för nu var man i ALCS/Semi.. Där skulle man möta Detroit Tigers.. NU skulle det definitivt ta slut.. Detroit skulle vinna matchserien med 4-2.. Igen var jag försiktig men, ja, försvarsmekanismen och att jag trodde att deras pitching skulle bli för svår..

0-1 i match ett.. Den jag tänkte att de skulle vinna.. Match två såg för jävlig ut.. Underläge 5-1.. 0-2 här och ja, det hade blivit väldigt svårt.. Men David Ortiz slog en grand slam till 5-5 i 8:e och Salty en walkoff single till 6-5 och seger i 9:e.. Ett RÅN.. Så kändes det.. 1-1.. Match 3 i Detroit, den enda dag/eftermiddagsmatchen i semin var en pitching show.. Lackey mot Verlander.. Fantastisk match.. Boston vann med 1-0, Napoli slog en homerun mot Verlander som blev enorm.. 2-1 i matcher.. 2-2 efter match 4.. Boston vann match 5 efter att ha tappat 4-0 till 4-3 men höll undan.. Nu kunde uppenbarligen inte Detroit vinna emd 42 men jag var rejält pirrig inför match 6 på Fenway..

Ännu en galen match där 1-0 blev 1-2 innan ÄNNU en dramatisk grand slam i 7:e av Shane Victorino gjorde att 1-2 blev 5-2.. Luften gick ur Detroit totalt.. och Boston Red Sox var klara för World Series.. Undertecknad skakade på huvudet, grät lite grann och fortsatte i ”det är ta mig fan inte sant”-mode..

SÅ NU väntade St Louis.. WORLD SERIES BABY!!! Igen skulle ”mästertipparen” försöka säga hur det går.. ”Nej, nu ÄR det slut, nu blir det 4-2, till St Louis..” Mer än någonsin nu försökte jag tona ner mina egna förhoppningar och inte bli för ledsen/besviken om det skulle bli torsk..

Match 1 blev en ”lätt” seger för Boston.. St Louis försvar var inte sig likt, Adam Wainwright var märkligt blek. Ett ”Out”-call på 2B ändrades till safe (rätt för övrigt) och var en mycket avgörande grej redan i bot 1st.. Boston vann, 8-1..

Match 2 var det Wacha-show på Fenway.. Ortiz gav Sox ledningen med 2-1 men matchen vände sedan igen och St Louis vann, 4-2, 1-1 i matcher..
Närmast KLASSISKT citat från en kompis i Maine som morgonen efter torsken utbröt att jag måste stanna uppe och se resten av matcherna och ”FUCK WORK” hahaha..

Match 3 kan ha varit en av årets bästa matcher.. I St Louis ledde Cardinals med 2-0, Sox kom tillbaka till 2-2.. Cards tog ledningen med 4-2, Sox kom IGEN tillbaka till 4-4.. DÅ minns jag att jag kände att ”Sox tar den här matchen”.. Det gjorde de inte.. Cardinals vann på ett helt galet sätt då ett error och ett obstruction-call som gjorde att en ”out at home” blev safe likt ett öppet mål-läge i hockey när man tacklas betydde 5-4 till Cardinals.. Publiken gick totalt bonkers.. JAG satt uppe och skulle vid 6-7 tiden försöka sova.. Det var inte helt lätt.. Det ska oxå sägas att JAG köpte domarbeslutet direkt, det var ett hårt sätt att torska på men när många gnällde köpte jag förklaringen.. 2-1 till St Louis..

NU kändes det rätt tufft.. NU kände jag att ”shit, det kan bli 4-1”.. De hade ju två hemmamatcher till.. Dessutom var det stora frågetecken inför Buchholz start i match 4..

Cardinals ledde tidigt med 1-0.. Stephen Drew i en makalös ”slump”, fick en sac fly RBI, 1-1 i 5:e.. Jonny Gomes slog sedan en gigantisk 3-run HR och Boston vann ledde 4-1.. I ställningen 4-2 i 9:e med två ut och man på 1B blev Cardinals unge PR Kolten Wong ”picked off”.. helt sjukt, speciellt efter hur match 3 hade slutat.. 2-2 i matcher.. Nu kändes det som att ”ja, torskar de match 5 blir det iaf minst en till på hemmaplan”..

Men, det gjorde man inte.. I en rematch av final 1 mellan Lester och Wainwright. Red Sox ledde 1-0 tidigt, Cards kom tillbaka, 1-1 genom Holliday's homer i 4:e.. Sox fick 2 runs i 7:e och vips så, hade man vunnit 3-1..

Pulsen nu? På allvar? NU var första gången jag kände att ”vinner de inte nu kommer jag bli så jääävla besviken.. Nu MÅSTE de vinna.. De har TVÅ matcher på sig på hemmaplan..”

Game 6.. Lackey vs Wacha.. Jag var försiktigt optimistisk, jag sa inget till någon.. mina tankegångar var att ”Wacha är bra, men 22 år, och nu har de sett honom en gång, jag tror itne han gör en lika bra match igen..”

I onsdags kväll la jag mig redan vid halv elva för att försöka somna till TV:n och sova en stund.. Min alarmklocka stod på 3:37.. Exakt 2,5 timme efter first pitch.. Att sova gick sådär.. Vad jag minns kan jag ha somnat till vid tolv.. Vaknat runt ett.. Somnat om.. Vaknat runt två.. Tänkt för en sekund ”ska jag kolla hur det går” innan jag i tankarna skällde ut mig själv ”Sov, idiot, du ska kanske upp om 1,5 timme”.. Jag vaknade igen 03:15.. Och nu kunde jag inte hålla mig..

Jag satte på ”At Bat”.. Telefonen sa då 0-0 i 3:e.. Trött och förvirrad tänkte jag ”vafan, de kan väl inte bara ha hunnit till 3:e på mer än två timmar?!?!?!”.. Men så, uppdaterades app:en.. Och jag önskar alla att få uppleva den känslan nån gång.. TOP 6, 6-0.. Jag bokstavligt talat flög upp ur sängen.. Jag snubblade typ in i mitt vardagsrumsbord, jag välte ett glas på bordet och var helt säker på att jag haft sönder det.. På med kläder, hämta lite vatten.. Jag mådde ärligt talat sådär, astrött, ont i halsen men nu skulle jag bara se resten.. Jag kollade igenom de runs som hänt på min blu ray och kom ikapp live i top 7.. Nervositeten var dock total när St Louis plötsligt hade bases loaded med 2 outs.. Holliday mot Tazawa.. Tazawa vann, ground out.. Fortfarande 6-1 efter 7.. Brandon Workman kastade en scoreless 8th och hade ett skapligt postseason ERA på 0.00..

Nu bubblade hela kroppen.. I headset satt jag och pratade med min kompis från Maine och en annan i Kanada.. Top 9th.. Koji coming in.. Med två flyouts var det nu dags.. Matt Carpenter kämpade hårt med sitt at bat..

Men.. Så.. STRIKEOUT!!!!

För ungefär femtielfte denna gången kom ”det är inte sant”-känslan.. Boston Red Sox hade vunnit World Series.. Deras 3:e sen 2004.. Men MIN första!

Jag grät, jag skrek faktiskt inte ut min glädje.. Det var nog mer en ”oj jösses vad fan hände”-feeling än VRÅÅÅÅL-känslan.. Jag satt uppe ett bra tag till, pratade med mina kompisar.. Försökte desperat få tag i min svenska partner in crime Andreas men som jobbade nattskift och inte kunde prata, trots att han tydligen vrålat så halva Södertälje måste ha hört =)

När jag tillslut la mig igen kvart i sex låg jag och tittade igen på slutet..

Jag gick upp igen klockan 9 och gick och jobbade hela dagen.. GANSKA trött.. Överlycklig.. Tacksam mot min chef som lät mig komma senare, jag bjöd han på lunch haha!

Torsdag kväll blev det champagnesprut nära jobbet och segermiddag med Andreas på Olearys, SÅKLART.. Ingen direkt fest utan bara glädje..

Bland de finaste med segern var gratulationsbudet från Martin och Yankee-Andreas i fredags.. En liten chokladask med meddelandet ”grattis till World Series-segern önsker vännerna på Playball”. Jag blir fan glad och rörd bara jag tänker på det.. Tack igen grabbar.. Ni är 5 plus och 5 till!!!

(Uppdaterat 5/11)
Kom på en sak till jag ju glömde nämna.. Dryga halvtimmen efter slutet av match 6 blev jag personligen gratulerad till titeln av Baseballfrun på Twitter.. Det speciella med det?? Hon är sambo med en av St Louis spelare.. DET var så fint, och väldigt speciellt! (Slut uppdat.)

Festen var istället i fredags, den började på Hovet under DIF.s vinst mot Västerås.. I röd Red Sox-tröja och med insmugglat vin var det den roligaste matchen sen Oskarshamn-matchen fredagen före jul förra året.. Red Sox-ramsor/vrål och spontana glädjerop samt akoholintag gjorde starten på kvällen oförglömlig.. Alla som gratulerade, mina nära vänner som var så glada för min skull.. Djurgården's vändning och till slut straffseger med 3-2 gjorde ju det hela ännu bättre..

Festen fortsatte sedan i Hökarängen på kvällen.. Glädjen/festen var total.. Det var så jäävla roligt..

Jag såg delar av paraden i lördags på nätet.. Det såg helt galet ut, folk överallt..
Jake Peavy köpte en duck boat hahaha..

Nu är det söndag.. Nu har det lugnat ner sig lite.. Jag ler fortfarande dock..

Boston Red Sox vann World Series 2013..

/En glad rödstrumpa

PS. Stavfel, missade höjdpunkter och allmäna hjärnsläpp kan förekomma..

PS igen.. Då jag nyss startat upp denna blogg/sidan så postar jag samma inlägg som även finns på min gamla..