Var ska jag börja??
Ja.. Säg det..
Att se mitt baseball-lag vinna mästerskapet natten mot torsdag var fantastiskt..
Det största som hänt mig i sport i internationella sammanhang..
Jag tänker inte förneka att jag var oerhört glad när Penguins vann Stanley Cup 2009 och när Saints tog hem Superbowl var det oxå riktigt härligt..
..men ingen glädje är som när Boston Red Sox 04:22 i torsdags morse vann 6:e matchen med 6-1 mot St Louis Cardinals och därmed vann World Series med 4-2 i matcher..
En chock.. Eller?? Med tanke på slutet av 2011 och framförallt 2012, ja..
Egentligen inleddes säsongen 2013 dagen efter sista grundseriematchen förra året..
Bobby Valentine sparkades som manager och det ta mig fan FIRADES på sina håll..
Det dröjde inte länge så var John Farrell ny manager för Red Sox efter en trade med Toronto.
Redan då kändes det lite bättre..
Sen var det en total turnaround av clubhouse och kemin som skulle fram.. Bra clubhouse/omklädningsrumsspelare (haha bra översättning) skulle signas.. Tidigt blev det också tydligt att Bostons rykte var nog inte det bästa utan lite mer i lönekuvertet skulle behövas.. Dessutom var strategin tydlig med att det ska inte skrivas några långtidskontrakt utan hellre kortare med lite bättre betalt.
SÅ, vad hände då? Och vad trodde jag själv? Och hur rätt/fel hade jag?
John Farrell in som manager
Jag tyckte, som väntat, att det var bra.. ..och det blev ju succé haha..
David Ortiz skrev på ett nytt 2-årskontrakt.
Såklart var jag supernöjd, och det blev ju också, RÄTT bra..
David Ross skrev på ett 2-årskontrakt, free agent från Atlanta.
En signing som kom rätt oväntat, här började ”good clubhouse-players”-grejen på allvar.. 2 år och typ 6,3 millar totalt visade redan då att man måste betala lite mer än vad man egentligen behöver. Jag gillade dock signingen redan från början.
Jonny Gomes skrev på ett 2-årskontrakt, free agent från Oakland.
2 år, 10 millar.. JAG älskade signing:en, en jävla dåre med galen inställning som överlevt två ”back from the dead” och varit i slutspel flera gånger.. ”OVERPAY” sa flera, jag tänkte tanken men, näää, det här var en bra grej, tyckte jag!
Ryan Dempster skrev på ett 2-årskontrakt, free agent från Texas.
Ännu en clubhouse-player, hysteriskt rolig, sett många roliga klipp från hans tid i Cubs men tyckte, och tycker fortfarande, att 2 år för 26.5 millar var rätt mycket. Dempster hade en överlag ”rätt bra” säsong skulle jag säga.. Det är tufft att gå från Cubs, iofs via Texas, till AL East. Han skötte sig ändå godkänt men jag undrar hur det blir med honom nästa säsong. En tydlig markering i slutspelet också då han inte fick vara med i starting rotation.
Shane Victorino skrev på ett 3-årskontrakt, free agent från LA Dodgers.
Ibland hatar jag att ha rätt.. Men i det här fallet ÄLSKAR jag att jag hade fel.
3 år, 39 miljoner, för Shane Victorino!?!?! Jag tyckte det här var märkligt.. En spelare på väg ner i produktion, en ”veteran” som varit lite skadad och.. Ja.. Man vill ju inte vara missnöjd men det här kändes konstigt, det måste jag säga..
Men sen hände saker.. Jag blev mer och mer itutad av nordamerikanska vänner att det här kan minsann vara något. Shane var/är också en good attitude/clubhouseplayer.. Hans skaderegister var inte alls så illa som jag hade fått för mig. Dessutom var han en mycket bra försvarsspelare..
Det vände en hel del för mig när jag såg hans presskonferens när han presenterades som Red Sox-spelare.. En pratkvarn med galen energi, en kul kille med självdistans som kändes ready to go direkt och, han vann över mig där..
Men jag hade fel först, väldigt fel, och det gör inte ett dugg haha =)
Mike Napoli skrev, tillslut, på ett 1-årskontrakt, free agent från Texas.
Redan i december när 3-årskontraktet värt 39 millar signades var jag överlycklig över denna signing! Napoli hade genom åren MÖRDAT oss på Fenway med sin swing. Sen blev det ju kalabalik med 3-årskontraktet som försvann och det tog tillslut 1,5 månad, om jag inte minns fel, innan 3/39 blev 1 år med 5 millar i grundlön med bonusar som kunde göra kontraktet värt 13 miljoner, något det senare blev också.
Tveksamheterna gällde väl hans försvarsspel på 1B, något han motbevisade med bravur.
Något jag dock inte gillade, och fortfarande undrar, är att det blev ett strikt 1-årskontrakt. Inga club/player/mutual options för 2014. Väldigt konstigt vilket betyder att nu är han free agent igen. Jag tror dock, och hoppas, att han kommer stanna!
(Uppdaterat 5/11)
HELVETE, Stephen Drew glömde jag ju haha, skrev på ett 1-årskontrakt, free agent från Arizona/Oakland,,
Denna shortstop signade ett år för 9,5 millar för att ”få tillbaka sin karriär” efter den hemska skadan 2011 som gjorde att han inte spelade någonting under halva 2012. José Iglesias var nog inte jätteglad men det blev en skön ”fight” iaf.. Farrell var dock tydlig med att Drew VAR deras starting SS och han ahd enågra stora hits och mycket bra defensiva spel under säsongen. Hans slutspel var mycket starkt defensivt, lika svagt var det offensivt, därför var det så roligt att se hans homerun i sista matchen! (Slut uppdat.)
Trade:n med Pittsburgh som skickade Joel Hanrahan och Brock Holt till Boston..
Jag gillade trade:n som fan! Att få in Hanrahan som ny closer skulle bli kalas! Sen gick det tyvärr inte så bra. Det tog bara en dryg månad så visade sig att Hanrahan måste opereras och säsongen var slut.
Brock Holt hoppade in några matcher under säsongen p.g.a. skador/vila och var ingen superstjärna men var en habil ersättare och lär få hoppa mellan AAA/Majors nästa år..
Sist men inte minst, FANTASTISKA Koji Uehara skrev på ett 1-årskontrakt (trodde vi alla iaf!), free agent från, öhm, Texas väl, tror jag..
HÄR kan jag med stolthet säga, och minns då att det här var låååångt innan han blev nödlösningscloser och den totala dominant han var i slutet av säsongen, att 4.25 millar för denna reliever var ett kalaskontrakt från första början! När det senare blev så att han blev closer efter Hanrahan's skada och Bailey's misslyckande/skada stod det klart att det här måste varit ”the biggest bargain in the American League”, mycket för Goldschmidt's kontrakt med Arizona i NL kan vara det absolut bästa (helt sjukt haha).. När det sen i september visade sig att Uehara hade en vesting option för 2014 blev kontraktet ÄNNU bättre.. Koji tjänade med bonusar 5 millar i år, RÄTT värt haha.. Jag tror han kan tjäna upptill samma summa nästa år.
Visst, man kan aldrig veta om det kommer bli/gå lika bra, men det känns bra just nu iaf =)
Förväntningar inför säsongen?
Jag sa 81-81.. Man kan skratta åt det nu men, ja, med 69-93 i minnet så, det enda jag ville var att de skulle vara ”med” och utmana.. Att det skulle vara ett kul lag att titta på igen. Ett lag man VILLE titta på och inte bara tittade på för att man ”skulle”, som det var sista månaderna 2012..
Än en gång, jag älskar att ha fel ibland =D
Mest buzz under spring training gällde unge Jackie Bradley Jr. Han träffade det mesta och började året som en del av 25-manrostern. Något som delade fanslägret nå oerhört. Varför? Jo för skulle han spela mycket och inte skickas ner till AAA skulle han bli free agent ett år tidigare.. För mig var det skitprat, han var het, såklart han skulle börja.. Det hela löste sig sedan bra då han skickades tillbaka ner och ska nu bli FA efter 2019 ist. För 2018.. Visst, det är viktigt, gäller pengar och blabla men, tycker fortfarande det var ganska löjligt..
Säsongen inledde ju annars helt strålande, Opening Day i New York mot Yankees och vinst direkt. Sen rullade det på.. Man undrade lite när det skulle ta slut men, det gjorde ju inte det..
Något som även var mycket trevligt under både offseason och regular season har ju varit #MLBse
Rätt otroligt hur tight man kan bli med folk man aldrig träffat. Laddningen var/är (haha) rätt hög med Andreas och Yankees-Red Sox, ja, kan väl inte bli så mycket annat ;)
Ännu mer dock, sorry Djurgårdarn, var det med en liten jävla ungjävel som man liksom aldrig blev av med.. #Rejsjävel användes mer än ofta då Martin och hans Tampa Bay blev minst en lika stor rival som Yankees.. Rått, hjärtligt, ROLIGT och närmast stressande för man ville fan inte förlora.. Under hela året var Rays-Red Sox mer än vanligt spännande p.g.a. detta.. Hade ALDRIG velat ha det på något annat sätt dock..
Det är därför lätt för mig att minnas den matchserien i april, p.g.a. flera orsaker..
Efter en walkoff-win (2-1) i extra innings lördag 13/4 blev det sedan 5-0 på söndagen innan måndagens Patriots Day-match även den blev en walkoff-win (3-2). Glad i hågen åkte jag till stan på konsert..
Chocken när man i Gamla Stan fick läsa på någons telefon om bomberna i Boston var, ja.. Vad ska man säga.. Så hemskt.. Förutom bartendertjejen man lärt känna där efter 5 besök i staden sen 2010 så, kändes det.. Det kändes, så mycket.. På gatan jag gått så många gånger.. Jag satt vaken länge den natten och följde nyhetsbevakning från både USA och Sverige. Några personer miste livet.. Några förlorade armar och ben..
Red Sox var på väg till Cleveland när det hände och, förutom det uppenbara, drabbades inte av händelsen.. Runt om i USA enades baseball-fans och lagen i hyllningar till staden Boston.. ”Sweet Caroline” spelades på arenor, något som är så signifikativt för Fenway Park då den spelas varje hemmamatch mellan top och bottom 8..
Det som var riktigt häftigt tyckte jag var att de tre följande matcherna visade Red Sox vilket lag de var.. 3 matcher i Cleveland blev 3 vinster, något som kändes så jävla bra..
Vad som sedan hände när de skulle hem till Fenway Park igen, och den första matchen efter bombdåden samt gripandet av terroristerna, var lite som en saga..
David Ortiz ”this is OUR FUCKING CITY”-tal var asballt.. VRÅLET i publiken efter det var fantastiskt.. Sedan slår Daniel Nava en 3-run Homerun, Boston vinner matchen och allt är oerhört känslosamt.. Sen fortsatte BOSTON STRONG-grejen resten av året.
Innan trading deadline skickade Red Sox iväg José Iglesias till Detroit i en 3-teamtrade som föde Jake Peavy till Chicago.. Fram till för bara några veckor sen sa flera att Detroit ”vann” traden.. Hmm, ja, jag gillade inte att de gav upp José men, Peavy, jag antar han är rätt nöjd nu haha =)
Många minnesvärda stunder under säsongen.. Comebacks.. Walkoffs.. Youtubeklippet med Red Sox alla 11 walkoffwins är fantastiskt.. Det var många bra och häftiga matcher under säsongen..
1-7 till 8-7 vinsten mot Seattle 1/8 (2-7 inför bot 9th) var ju inte klok.. Matchen var ju körd, slut.. Minns själv hur jag satt vaken på natten och trodde inte det var sant.. Detta även dagen EFTER 15-inningsvinsten mot just Seattle..
Comeback-vinsten mot Cleveland på Elitloppssöndagen, en av få tidiga söndagsmatcher jag missade live, var ännu en sån där mirakelvinst då jag tror det var 2-5 inför bot 9th..
Den galna 17-5 segern mot Texas 4:e juni..
Vinsten borta mot Tampa Bay den 10:e juni, 10-8, i 14 innings.. Detta efter att ha klarat ett bases loaded-läge med inga ut för Tampa Bay i 9:e, eller om det var 10:e inning:en..
Vår egna resa till Boston och tre matcher mot Yankees på Fenway i mitten av augusti.. Bara en vinst men den var ju värt allt. Festen på fredagen var oxå helt sjuk trots förlust.
20-4 mot Tigers onsdag 4:e september.. Didn't really see that one coming..
6 segrar av 7 mot Yankees i september, bl.a. en sweep på Fenway Park och den sanslösa vändningen då 3-8 underläge efter 5 blev 12-8 tillslut på Yankee Stadium..
Vid det här laget kändes det självklart att det, i mitt tycke, smått fantastiska skulle hända..
”Shit, de kommer ju gå till slutspel.. De har bra chans att vinna divisionen..”
Några dagar senare säkrades slutspelsplatsen och när man besegrade Toronto på Fenway fredag 20:e september stod det klart att man vunnit AL East.. Som så många gånger förr satt jag på jobbet på lördagen och såg sammandraget och det bubblade inom mig när jag visste att man minst skulle gå till ALDS/kvarten..
Boston Red Sox avslutade grundserien 97-65.. Smått jävla otroligt..
Som det kändes då så, ”ja, nu får vi se hur det går..” och jag kan ärligt säga att jag i min försiktighet kände att, nu blir det som det blir, det är okej..
SEN, blev det klart att man skulle möta Tampa Bay Rays i ALDS..
Plötsligt spelade det väldigt stor roll.. SORRY MARTIN men det blev plötsligt väääääääldigt viktigt att vinna serien..
Det gjorde man, 3-1.. Vrålet var totalt, för nu var man i ALCS/Semi.. Där skulle man möta Detroit Tigers.. NU skulle det definitivt ta slut.. Detroit skulle vinna matchserien med 4-2.. Igen var jag försiktig men, ja, försvarsmekanismen och att jag trodde att deras pitching skulle bli för svår..
0-1 i match ett.. Den jag tänkte att de skulle vinna.. Match två såg för jävlig ut.. Underläge 5-1.. 0-2 här och ja, det hade blivit väldigt svårt.. Men David Ortiz slog en grand slam till 5-5 i 8:e och Salty en walkoff single till 6-5 och seger i 9:e.. Ett RÅN.. Så kändes det.. 1-1.. Match 3 i Detroit, den enda dag/eftermiddagsmatchen i semin var en pitching show.. Lackey mot Verlander.. Fantastisk match.. Boston vann med 1-0, Napoli slog en homerun mot Verlander som blev enorm.. 2-1 i matcher.. 2-2 efter match 4.. Boston vann match 5 efter att ha tappat 4-0 till 4-3 men höll undan.. Nu kunde uppenbarligen inte Detroit vinna emd 42 men jag var rejält pirrig inför match 6 på Fenway..
Ännu en galen match där 1-0 blev 1-2 innan ÄNNU en dramatisk grand slam i 7:e av Shane Victorino gjorde att 1-2 blev 5-2.. Luften gick ur Detroit totalt.. och Boston Red Sox var klara för World Series.. Undertecknad skakade på huvudet, grät lite grann och fortsatte i ”det är ta mig fan inte sant”-mode..
SÅ NU väntade St Louis.. WORLD SERIES BABY!!! Igen skulle ”mästertipparen” försöka säga hur det går.. ”Nej, nu ÄR det slut, nu blir det 4-2, till St Louis..” Mer än någonsin nu försökte jag tona ner mina egna förhoppningar och inte bli för ledsen/besviken om det skulle bli torsk..
Match 1 blev en ”lätt” seger för Boston.. St Louis försvar var inte sig likt, Adam Wainwright var märkligt blek. Ett ”Out”-call på 2B ändrades till safe (rätt för övrigt) och var en mycket avgörande grej redan i bot 1st.. Boston vann, 8-1..
Match 2 var det Wacha-show på Fenway.. Ortiz gav Sox ledningen med 2-1 men matchen vände sedan igen och St Louis vann, 4-2, 1-1 i matcher..
Närmast KLASSISKT citat från en kompis i Maine som morgonen efter torsken utbröt att jag måste stanna uppe och se resten av matcherna och ”FUCK WORK” hahaha..
Match 3 kan ha varit en av årets bästa matcher.. I St Louis ledde Cardinals med 2-0, Sox kom tillbaka till 2-2.. Cards tog ledningen med 4-2, Sox kom IGEN tillbaka till 4-4.. DÅ minns jag att jag kände att ”Sox tar den här matchen”.. Det gjorde de inte.. Cardinals vann på ett helt galet sätt då ett error och ett obstruction-call som gjorde att en ”out at home” blev safe likt ett öppet mål-läge i hockey när man tacklas betydde 5-4 till Cardinals.. Publiken gick totalt bonkers.. JAG satt uppe och skulle vid 6-7 tiden försöka sova.. Det var inte helt lätt.. Det ska oxå sägas att JAG köpte domarbeslutet direkt, det var ett hårt sätt att torska på men när många gnällde köpte jag förklaringen.. 2-1 till St Louis..
NU kändes det rätt tufft.. NU kände jag att ”shit, det kan bli 4-1”.. De hade ju två hemmamatcher till.. Dessutom var det stora frågetecken inför Buchholz start i match 4..
Cardinals ledde tidigt med 1-0.. Stephen Drew i en makalös ”slump”, fick en sac fly RBI, 1-1 i 5:e.. Jonny Gomes slog sedan en gigantisk 3-run HR och Boston vann ledde 4-1.. I ställningen 4-2 i 9:e med två ut och man på 1B blev Cardinals unge PR Kolten Wong ”picked off”.. helt sjukt, speciellt efter hur match 3 hade slutat.. 2-2 i matcher.. Nu kändes det som att ”ja, torskar de match 5 blir det iaf minst en till på hemmaplan”..
Men, det gjorde man inte.. I en rematch av final 1 mellan Lester och Wainwright. Red Sox ledde 1-0 tidigt, Cards kom tillbaka, 1-1 genom Holliday's homer i 4:e.. Sox fick 2 runs i 7:e och vips så, hade man vunnit 3-1..
Pulsen nu? På allvar? NU var första gången jag kände att ”vinner de inte nu kommer jag bli så jääävla besviken.. Nu MÅSTE de vinna.. De har TVÅ matcher på sig på hemmaplan..”
Game 6.. Lackey vs Wacha.. Jag var försiktigt optimistisk, jag sa inget till någon.. mina tankegångar var att ”Wacha är bra, men 22 år, och nu har de sett honom en gång, jag tror itne han gör en lika bra match igen..”
I onsdags kväll la jag mig redan vid halv elva för att försöka somna till TV:n och sova en stund.. Min alarmklocka stod på 3:37.. Exakt 2,5 timme efter first pitch.. Att sova gick sådär.. Vad jag minns kan jag ha somnat till vid tolv.. Vaknat runt ett.. Somnat om.. Vaknat runt två.. Tänkt för en sekund ”ska jag kolla hur det går” innan jag i tankarna skällde ut mig själv ”Sov, idiot, du ska kanske upp om 1,5 timme”.. Jag vaknade igen 03:15.. Och nu kunde jag inte hålla mig..
Jag satte på ”At Bat”.. Telefonen sa då 0-0 i 3:e.. Trött och förvirrad tänkte jag ”vafan, de kan väl inte bara ha hunnit till 3:e på mer än två timmar?!?!?!”.. Men så, uppdaterades app:en.. Och jag önskar alla att få uppleva den känslan nån gång.. TOP 6, 6-0.. Jag bokstavligt talat flög upp ur sängen.. Jag snubblade typ in i mitt vardagsrumsbord, jag välte ett glas på bordet och var helt säker på att jag haft sönder det.. På med kläder, hämta lite vatten.. Jag mådde ärligt talat sådär, astrött, ont i halsen men nu skulle jag bara se resten.. Jag kollade igenom de runs som hänt på min blu ray och kom ikapp live i top 7.. Nervositeten var dock total när St Louis plötsligt hade bases loaded med 2 outs.. Holliday mot Tazawa.. Tazawa vann, ground out.. Fortfarande 6-1 efter 7.. Brandon Workman kastade en scoreless 8th och hade ett skapligt postseason ERA på 0.00..
Nu bubblade hela kroppen.. I headset satt jag och pratade med min kompis från Maine och en annan i Kanada.. Top 9th.. Koji coming in.. Med två flyouts var det nu dags.. Matt Carpenter kämpade hårt med sitt at bat..
Men.. Så.. STRIKEOUT!!!!
För ungefär femtielfte denna gången kom ”det är inte sant”-känslan.. Boston Red Sox hade vunnit World Series.. Deras 3:e sen 2004.. Men MIN första!
Jag grät, jag skrek faktiskt inte ut min glädje.. Det var nog mer en ”oj jösses vad fan hände”-feeling än VRÅÅÅÅL-känslan.. Jag satt uppe ett bra tag till, pratade med mina kompisar.. Försökte desperat få tag i min svenska partner in crime Andreas men som jobbade nattskift och inte kunde prata, trots att han tydligen vrålat så halva Södertälje måste ha hört =)
När jag tillslut la mig igen kvart i sex låg jag och tittade igen på slutet..
Jag gick upp igen klockan 9 och gick och jobbade hela dagen.. GANSKA trött.. Överlycklig.. Tacksam mot min chef som lät mig komma senare, jag bjöd han på lunch haha!
Torsdag kväll blev det champagnesprut nära jobbet och segermiddag med Andreas på Olearys, SÅKLART.. Ingen direkt fest utan bara glädje..
Bland de finaste med segern var gratulationsbudet från Martin och Yankee-Andreas i fredags.. En liten chokladask med meddelandet ”grattis till World Series-segern önsker vännerna på Playball”. Jag blir fan glad och rörd bara jag tänker på det.. Tack igen grabbar.. Ni är 5 plus och 5 till!!!
(Uppdaterat 5/11)
Kom på en sak till jag ju glömde nämna.. Dryga halvtimmen efter slutet av match 6 blev jag personligen gratulerad till titeln av Baseballfrun på Twitter.. Det speciella med det?? Hon är sambo med en av St Louis spelare.. DET var så fint, och väldigt speciellt! (Slut uppdat.)
Festen var istället i fredags, den började på Hovet under DIF.s vinst mot Västerås.. I röd Red Sox-tröja och med insmugglat vin var det den roligaste matchen sen Oskarshamn-matchen fredagen före jul förra året.. Red Sox-ramsor/vrål och spontana glädjerop samt akoholintag gjorde starten på kvällen oförglömlig.. Alla som gratulerade, mina nära vänner som var så glada för min skull.. Djurgården's vändning och till slut straffseger med 3-2 gjorde ju det hela ännu bättre..
Festen fortsatte sedan i Hökarängen på kvällen.. Glädjen/festen var total.. Det var så jäävla roligt..
Jag såg delar av paraden i lördags på nätet.. Det såg helt galet ut, folk överallt..
Jake Peavy köpte en duck boat hahaha..
Nu är det söndag.. Nu har det lugnat ner sig lite.. Jag ler fortfarande dock..
Boston Red Sox vann World Series 2013..
/En glad rödstrumpa
PS. Stavfel, missade höjdpunkter och allmäna hjärnsläpp kan förekomma..
PS igen.. Då jag nyss startat upp denna blogg/sidan så postar jag samma inlägg som även finns på min gamla..
Att se mitt baseball-lag vinna mästerskapet natten mot torsdag var fantastiskt..
Det största som hänt mig i sport i internationella sammanhang..
Jag tänker inte förneka att jag var oerhört glad när Penguins vann Stanley Cup 2009 och när Saints tog hem Superbowl var det oxå riktigt härligt..
..men ingen glädje är som när Boston Red Sox 04:22 i torsdags morse vann 6:e matchen med 6-1 mot St Louis Cardinals och därmed vann World Series med 4-2 i matcher..
En chock.. Eller?? Med tanke på slutet av 2011 och framförallt 2012, ja..
Egentligen inleddes säsongen 2013 dagen efter sista grundseriematchen förra året..
Bobby Valentine sparkades som manager och det ta mig fan FIRADES på sina håll..
Det dröjde inte länge så var John Farrell ny manager för Red Sox efter en trade med Toronto.
Redan då kändes det lite bättre..
Sen var det en total turnaround av clubhouse och kemin som skulle fram.. Bra clubhouse/omklädningsrumsspelare (haha bra översättning) skulle signas.. Tidigt blev det också tydligt att Bostons rykte var nog inte det bästa utan lite mer i lönekuvertet skulle behövas.. Dessutom var strategin tydlig med att det ska inte skrivas några långtidskontrakt utan hellre kortare med lite bättre betalt.
SÅ, vad hände då? Och vad trodde jag själv? Och hur rätt/fel hade jag?
John Farrell in som manager
Jag tyckte, som väntat, att det var bra.. ..och det blev ju succé haha..
David Ortiz skrev på ett nytt 2-årskontrakt.
Såklart var jag supernöjd, och det blev ju också, RÄTT bra..
David Ross skrev på ett 2-årskontrakt, free agent från Atlanta.
En signing som kom rätt oväntat, här började ”good clubhouse-players”-grejen på allvar.. 2 år och typ 6,3 millar totalt visade redan då att man måste betala lite mer än vad man egentligen behöver. Jag gillade dock signingen redan från början.
Jonny Gomes skrev på ett 2-årskontrakt, free agent från Oakland.
2 år, 10 millar.. JAG älskade signing:en, en jävla dåre med galen inställning som överlevt två ”back from the dead” och varit i slutspel flera gånger.. ”OVERPAY” sa flera, jag tänkte tanken men, näää, det här var en bra grej, tyckte jag!
Ryan Dempster skrev på ett 2-årskontrakt, free agent från Texas.
Ännu en clubhouse-player, hysteriskt rolig, sett många roliga klipp från hans tid i Cubs men tyckte, och tycker fortfarande, att 2 år för 26.5 millar var rätt mycket. Dempster hade en överlag ”rätt bra” säsong skulle jag säga.. Det är tufft att gå från Cubs, iofs via Texas, till AL East. Han skötte sig ändå godkänt men jag undrar hur det blir med honom nästa säsong. En tydlig markering i slutspelet också då han inte fick vara med i starting rotation.
Shane Victorino skrev på ett 3-årskontrakt, free agent från LA Dodgers.
Ibland hatar jag att ha rätt.. Men i det här fallet ÄLSKAR jag att jag hade fel.
3 år, 39 miljoner, för Shane Victorino!?!?! Jag tyckte det här var märkligt.. En spelare på väg ner i produktion, en ”veteran” som varit lite skadad och.. Ja.. Man vill ju inte vara missnöjd men det här kändes konstigt, det måste jag säga..
Men sen hände saker.. Jag blev mer och mer itutad av nordamerikanska vänner att det här kan minsann vara något. Shane var/är också en good attitude/clubhouseplayer.. Hans skaderegister var inte alls så illa som jag hade fått för mig. Dessutom var han en mycket bra försvarsspelare..
Det vände en hel del för mig när jag såg hans presskonferens när han presenterades som Red Sox-spelare.. En pratkvarn med galen energi, en kul kille med självdistans som kändes ready to go direkt och, han vann över mig där..
Men jag hade fel först, väldigt fel, och det gör inte ett dugg haha =)
Mike Napoli skrev, tillslut, på ett 1-årskontrakt, free agent från Texas.
Redan i december när 3-årskontraktet värt 39 millar signades var jag överlycklig över denna signing! Napoli hade genom åren MÖRDAT oss på Fenway med sin swing. Sen blev det ju kalabalik med 3-årskontraktet som försvann och det tog tillslut 1,5 månad, om jag inte minns fel, innan 3/39 blev 1 år med 5 millar i grundlön med bonusar som kunde göra kontraktet värt 13 miljoner, något det senare blev också.
Tveksamheterna gällde väl hans försvarsspel på 1B, något han motbevisade med bravur.
Något jag dock inte gillade, och fortfarande undrar, är att det blev ett strikt 1-årskontrakt. Inga club/player/mutual options för 2014. Väldigt konstigt vilket betyder att nu är han free agent igen. Jag tror dock, och hoppas, att han kommer stanna!
(Uppdaterat 5/11)
HELVETE, Stephen Drew glömde jag ju haha, skrev på ett 1-årskontrakt, free agent från Arizona/Oakland,,
Denna shortstop signade ett år för 9,5 millar för att ”få tillbaka sin karriär” efter den hemska skadan 2011 som gjorde att han inte spelade någonting under halva 2012. José Iglesias var nog inte jätteglad men det blev en skön ”fight” iaf.. Farrell var dock tydlig med att Drew VAR deras starting SS och han ahd enågra stora hits och mycket bra defensiva spel under säsongen. Hans slutspel var mycket starkt defensivt, lika svagt var det offensivt, därför var det så roligt att se hans homerun i sista matchen! (Slut uppdat.)
Trade:n med Pittsburgh som skickade Joel Hanrahan och Brock Holt till Boston..
Jag gillade trade:n som fan! Att få in Hanrahan som ny closer skulle bli kalas! Sen gick det tyvärr inte så bra. Det tog bara en dryg månad så visade sig att Hanrahan måste opereras och säsongen var slut.
Brock Holt hoppade in några matcher under säsongen p.g.a. skador/vila och var ingen superstjärna men var en habil ersättare och lär få hoppa mellan AAA/Majors nästa år..
Sist men inte minst, FANTASTISKA Koji Uehara skrev på ett 1-årskontrakt (trodde vi alla iaf!), free agent från, öhm, Texas väl, tror jag..
HÄR kan jag med stolthet säga, och minns då att det här var låååångt innan han blev nödlösningscloser och den totala dominant han var i slutet av säsongen, att 4.25 millar för denna reliever var ett kalaskontrakt från första början! När det senare blev så att han blev closer efter Hanrahan's skada och Bailey's misslyckande/skada stod det klart att det här måste varit ”the biggest bargain in the American League”, mycket för Goldschmidt's kontrakt med Arizona i NL kan vara det absolut bästa (helt sjukt haha).. När det sen i september visade sig att Uehara hade en vesting option för 2014 blev kontraktet ÄNNU bättre.. Koji tjänade med bonusar 5 millar i år, RÄTT värt haha.. Jag tror han kan tjäna upptill samma summa nästa år.
Visst, man kan aldrig veta om det kommer bli/gå lika bra, men det känns bra just nu iaf =)
Förväntningar inför säsongen?
Jag sa 81-81.. Man kan skratta åt det nu men, ja, med 69-93 i minnet så, det enda jag ville var att de skulle vara ”med” och utmana.. Att det skulle vara ett kul lag att titta på igen. Ett lag man VILLE titta på och inte bara tittade på för att man ”skulle”, som det var sista månaderna 2012..
Än en gång, jag älskar att ha fel ibland =D
Mest buzz under spring training gällde unge Jackie Bradley Jr. Han träffade det mesta och började året som en del av 25-manrostern. Något som delade fanslägret nå oerhört. Varför? Jo för skulle han spela mycket och inte skickas ner till AAA skulle han bli free agent ett år tidigare.. För mig var det skitprat, han var het, såklart han skulle börja.. Det hela löste sig sedan bra då han skickades tillbaka ner och ska nu bli FA efter 2019 ist. För 2018.. Visst, det är viktigt, gäller pengar och blabla men, tycker fortfarande det var ganska löjligt..
Säsongen inledde ju annars helt strålande, Opening Day i New York mot Yankees och vinst direkt. Sen rullade det på.. Man undrade lite när det skulle ta slut men, det gjorde ju inte det..
Något som även var mycket trevligt under både offseason och regular season har ju varit #MLBse
Rätt otroligt hur tight man kan bli med folk man aldrig träffat. Laddningen var/är (haha) rätt hög med Andreas och Yankees-Red Sox, ja, kan väl inte bli så mycket annat ;)
Ännu mer dock, sorry Djurgårdarn, var det med en liten jävla ungjävel som man liksom aldrig blev av med.. #Rejsjävel användes mer än ofta då Martin och hans Tampa Bay blev minst en lika stor rival som Yankees.. Rått, hjärtligt, ROLIGT och närmast stressande för man ville fan inte förlora.. Under hela året var Rays-Red Sox mer än vanligt spännande p.g.a. detta.. Hade ALDRIG velat ha det på något annat sätt dock..
Det är därför lätt för mig att minnas den matchserien i april, p.g.a. flera orsaker..
Efter en walkoff-win (2-1) i extra innings lördag 13/4 blev det sedan 5-0 på söndagen innan måndagens Patriots Day-match även den blev en walkoff-win (3-2). Glad i hågen åkte jag till stan på konsert..
Chocken när man i Gamla Stan fick läsa på någons telefon om bomberna i Boston var, ja.. Vad ska man säga.. Så hemskt.. Förutom bartendertjejen man lärt känna där efter 5 besök i staden sen 2010 så, kändes det.. Det kändes, så mycket.. På gatan jag gått så många gånger.. Jag satt vaken länge den natten och följde nyhetsbevakning från både USA och Sverige. Några personer miste livet.. Några förlorade armar och ben..
Red Sox var på väg till Cleveland när det hände och, förutom det uppenbara, drabbades inte av händelsen.. Runt om i USA enades baseball-fans och lagen i hyllningar till staden Boston.. ”Sweet Caroline” spelades på arenor, något som är så signifikativt för Fenway Park då den spelas varje hemmamatch mellan top och bottom 8..
Det som var riktigt häftigt tyckte jag var att de tre följande matcherna visade Red Sox vilket lag de var.. 3 matcher i Cleveland blev 3 vinster, något som kändes så jävla bra..
Vad som sedan hände när de skulle hem till Fenway Park igen, och den första matchen efter bombdåden samt gripandet av terroristerna, var lite som en saga..
David Ortiz ”this is OUR FUCKING CITY”-tal var asballt.. VRÅLET i publiken efter det var fantastiskt.. Sedan slår Daniel Nava en 3-run Homerun, Boston vinner matchen och allt är oerhört känslosamt.. Sen fortsatte BOSTON STRONG-grejen resten av året.
Innan trading deadline skickade Red Sox iväg José Iglesias till Detroit i en 3-teamtrade som föde Jake Peavy till Chicago.. Fram till för bara några veckor sen sa flera att Detroit ”vann” traden.. Hmm, ja, jag gillade inte att de gav upp José men, Peavy, jag antar han är rätt nöjd nu haha =)
Många minnesvärda stunder under säsongen.. Comebacks.. Walkoffs.. Youtubeklippet med Red Sox alla 11 walkoffwins är fantastiskt.. Det var många bra och häftiga matcher under säsongen..
1-7 till 8-7 vinsten mot Seattle 1/8 (2-7 inför bot 9th) var ju inte klok.. Matchen var ju körd, slut.. Minns själv hur jag satt vaken på natten och trodde inte det var sant.. Detta även dagen EFTER 15-inningsvinsten mot just Seattle..
Comeback-vinsten mot Cleveland på Elitloppssöndagen, en av få tidiga söndagsmatcher jag missade live, var ännu en sån där mirakelvinst då jag tror det var 2-5 inför bot 9th..
Den galna 17-5 segern mot Texas 4:e juni..
Vinsten borta mot Tampa Bay den 10:e juni, 10-8, i 14 innings.. Detta efter att ha klarat ett bases loaded-läge med inga ut för Tampa Bay i 9:e, eller om det var 10:e inning:en..
Vår egna resa till Boston och tre matcher mot Yankees på Fenway i mitten av augusti.. Bara en vinst men den var ju värt allt. Festen på fredagen var oxå helt sjuk trots förlust.
20-4 mot Tigers onsdag 4:e september.. Didn't really see that one coming..
6 segrar av 7 mot Yankees i september, bl.a. en sweep på Fenway Park och den sanslösa vändningen då 3-8 underläge efter 5 blev 12-8 tillslut på Yankee Stadium..
Vid det här laget kändes det självklart att det, i mitt tycke, smått fantastiska skulle hända..
”Shit, de kommer ju gå till slutspel.. De har bra chans att vinna divisionen..”
Några dagar senare säkrades slutspelsplatsen och när man besegrade Toronto på Fenway fredag 20:e september stod det klart att man vunnit AL East.. Som så många gånger förr satt jag på jobbet på lördagen och såg sammandraget och det bubblade inom mig när jag visste att man minst skulle gå till ALDS/kvarten..
Boston Red Sox avslutade grundserien 97-65.. Smått jävla otroligt..
Som det kändes då så, ”ja, nu får vi se hur det går..” och jag kan ärligt säga att jag i min försiktighet kände att, nu blir det som det blir, det är okej..
SEN, blev det klart att man skulle möta Tampa Bay Rays i ALDS..
Plötsligt spelade det väldigt stor roll.. SORRY MARTIN men det blev plötsligt väääääääldigt viktigt att vinna serien..
Det gjorde man, 3-1.. Vrålet var totalt, för nu var man i ALCS/Semi.. Där skulle man möta Detroit Tigers.. NU skulle det definitivt ta slut.. Detroit skulle vinna matchserien med 4-2.. Igen var jag försiktig men, ja, försvarsmekanismen och att jag trodde att deras pitching skulle bli för svår..
0-1 i match ett.. Den jag tänkte att de skulle vinna.. Match två såg för jävlig ut.. Underläge 5-1.. 0-2 här och ja, det hade blivit väldigt svårt.. Men David Ortiz slog en grand slam till 5-5 i 8:e och Salty en walkoff single till 6-5 och seger i 9:e.. Ett RÅN.. Så kändes det.. 1-1.. Match 3 i Detroit, den enda dag/eftermiddagsmatchen i semin var en pitching show.. Lackey mot Verlander.. Fantastisk match.. Boston vann med 1-0, Napoli slog en homerun mot Verlander som blev enorm.. 2-1 i matcher.. 2-2 efter match 4.. Boston vann match 5 efter att ha tappat 4-0 till 4-3 men höll undan.. Nu kunde uppenbarligen inte Detroit vinna emd 42 men jag var rejält pirrig inför match 6 på Fenway..
Ännu en galen match där 1-0 blev 1-2 innan ÄNNU en dramatisk grand slam i 7:e av Shane Victorino gjorde att 1-2 blev 5-2.. Luften gick ur Detroit totalt.. och Boston Red Sox var klara för World Series.. Undertecknad skakade på huvudet, grät lite grann och fortsatte i ”det är ta mig fan inte sant”-mode..
SÅ NU väntade St Louis.. WORLD SERIES BABY!!! Igen skulle ”mästertipparen” försöka säga hur det går.. ”Nej, nu ÄR det slut, nu blir det 4-2, till St Louis..” Mer än någonsin nu försökte jag tona ner mina egna förhoppningar och inte bli för ledsen/besviken om det skulle bli torsk..
Match 1 blev en ”lätt” seger för Boston.. St Louis försvar var inte sig likt, Adam Wainwright var märkligt blek. Ett ”Out”-call på 2B ändrades till safe (rätt för övrigt) och var en mycket avgörande grej redan i bot 1st.. Boston vann, 8-1..
Match 2 var det Wacha-show på Fenway.. Ortiz gav Sox ledningen med 2-1 men matchen vände sedan igen och St Louis vann, 4-2, 1-1 i matcher..
Närmast KLASSISKT citat från en kompis i Maine som morgonen efter torsken utbröt att jag måste stanna uppe och se resten av matcherna och ”FUCK WORK” hahaha..
Match 3 kan ha varit en av årets bästa matcher.. I St Louis ledde Cardinals med 2-0, Sox kom tillbaka till 2-2.. Cards tog ledningen med 4-2, Sox kom IGEN tillbaka till 4-4.. DÅ minns jag att jag kände att ”Sox tar den här matchen”.. Det gjorde de inte.. Cardinals vann på ett helt galet sätt då ett error och ett obstruction-call som gjorde att en ”out at home” blev safe likt ett öppet mål-läge i hockey när man tacklas betydde 5-4 till Cardinals.. Publiken gick totalt bonkers.. JAG satt uppe och skulle vid 6-7 tiden försöka sova.. Det var inte helt lätt.. Det ska oxå sägas att JAG köpte domarbeslutet direkt, det var ett hårt sätt att torska på men när många gnällde köpte jag förklaringen.. 2-1 till St Louis..
NU kändes det rätt tufft.. NU kände jag att ”shit, det kan bli 4-1”.. De hade ju två hemmamatcher till.. Dessutom var det stora frågetecken inför Buchholz start i match 4..
Cardinals ledde tidigt med 1-0.. Stephen Drew i en makalös ”slump”, fick en sac fly RBI, 1-1 i 5:e.. Jonny Gomes slog sedan en gigantisk 3-run HR och Boston vann ledde 4-1.. I ställningen 4-2 i 9:e med två ut och man på 1B blev Cardinals unge PR Kolten Wong ”picked off”.. helt sjukt, speciellt efter hur match 3 hade slutat.. 2-2 i matcher.. Nu kändes det som att ”ja, torskar de match 5 blir det iaf minst en till på hemmaplan”..
Men, det gjorde man inte.. I en rematch av final 1 mellan Lester och Wainwright. Red Sox ledde 1-0 tidigt, Cards kom tillbaka, 1-1 genom Holliday's homer i 4:e.. Sox fick 2 runs i 7:e och vips så, hade man vunnit 3-1..
Pulsen nu? På allvar? NU var första gången jag kände att ”vinner de inte nu kommer jag bli så jääävla besviken.. Nu MÅSTE de vinna.. De har TVÅ matcher på sig på hemmaplan..”
Game 6.. Lackey vs Wacha.. Jag var försiktigt optimistisk, jag sa inget till någon.. mina tankegångar var att ”Wacha är bra, men 22 år, och nu har de sett honom en gång, jag tror itne han gör en lika bra match igen..”
I onsdags kväll la jag mig redan vid halv elva för att försöka somna till TV:n och sova en stund.. Min alarmklocka stod på 3:37.. Exakt 2,5 timme efter first pitch.. Att sova gick sådär.. Vad jag minns kan jag ha somnat till vid tolv.. Vaknat runt ett.. Somnat om.. Vaknat runt två.. Tänkt för en sekund ”ska jag kolla hur det går” innan jag i tankarna skällde ut mig själv ”Sov, idiot, du ska kanske upp om 1,5 timme”.. Jag vaknade igen 03:15.. Och nu kunde jag inte hålla mig..
Jag satte på ”At Bat”.. Telefonen sa då 0-0 i 3:e.. Trött och förvirrad tänkte jag ”vafan, de kan väl inte bara ha hunnit till 3:e på mer än två timmar?!?!?!”.. Men så, uppdaterades app:en.. Och jag önskar alla att få uppleva den känslan nån gång.. TOP 6, 6-0.. Jag bokstavligt talat flög upp ur sängen.. Jag snubblade typ in i mitt vardagsrumsbord, jag välte ett glas på bordet och var helt säker på att jag haft sönder det.. På med kläder, hämta lite vatten.. Jag mådde ärligt talat sådär, astrött, ont i halsen men nu skulle jag bara se resten.. Jag kollade igenom de runs som hänt på min blu ray och kom ikapp live i top 7.. Nervositeten var dock total när St Louis plötsligt hade bases loaded med 2 outs.. Holliday mot Tazawa.. Tazawa vann, ground out.. Fortfarande 6-1 efter 7.. Brandon Workman kastade en scoreless 8th och hade ett skapligt postseason ERA på 0.00..
Nu bubblade hela kroppen.. I headset satt jag och pratade med min kompis från Maine och en annan i Kanada.. Top 9th.. Koji coming in.. Med två flyouts var det nu dags.. Matt Carpenter kämpade hårt med sitt at bat..
Men.. Så.. STRIKEOUT!!!!
För ungefär femtielfte denna gången kom ”det är inte sant”-känslan.. Boston Red Sox hade vunnit World Series.. Deras 3:e sen 2004.. Men MIN första!
Jag grät, jag skrek faktiskt inte ut min glädje.. Det var nog mer en ”oj jösses vad fan hände”-feeling än VRÅÅÅÅL-känslan.. Jag satt uppe ett bra tag till, pratade med mina kompisar.. Försökte desperat få tag i min svenska partner in crime Andreas men som jobbade nattskift och inte kunde prata, trots att han tydligen vrålat så halva Södertälje måste ha hört =)
När jag tillslut la mig igen kvart i sex låg jag och tittade igen på slutet..
Jag gick upp igen klockan 9 och gick och jobbade hela dagen.. GANSKA trött.. Överlycklig.. Tacksam mot min chef som lät mig komma senare, jag bjöd han på lunch haha!
Torsdag kväll blev det champagnesprut nära jobbet och segermiddag med Andreas på Olearys, SÅKLART.. Ingen direkt fest utan bara glädje..
Bland de finaste med segern var gratulationsbudet från Martin och Yankee-Andreas i fredags.. En liten chokladask med meddelandet ”grattis till World Series-segern önsker vännerna på Playball”. Jag blir fan glad och rörd bara jag tänker på det.. Tack igen grabbar.. Ni är 5 plus och 5 till!!!
(Uppdaterat 5/11)
Kom på en sak till jag ju glömde nämna.. Dryga halvtimmen efter slutet av match 6 blev jag personligen gratulerad till titeln av Baseballfrun på Twitter.. Det speciella med det?? Hon är sambo med en av St Louis spelare.. DET var så fint, och väldigt speciellt! (Slut uppdat.)
Festen var istället i fredags, den började på Hovet under DIF.s vinst mot Västerås.. I röd Red Sox-tröja och med insmugglat vin var det den roligaste matchen sen Oskarshamn-matchen fredagen före jul förra året.. Red Sox-ramsor/vrål och spontana glädjerop samt akoholintag gjorde starten på kvällen oförglömlig.. Alla som gratulerade, mina nära vänner som var så glada för min skull.. Djurgården's vändning och till slut straffseger med 3-2 gjorde ju det hela ännu bättre..
Festen fortsatte sedan i Hökarängen på kvällen.. Glädjen/festen var total.. Det var så jäävla roligt..
Jag såg delar av paraden i lördags på nätet.. Det såg helt galet ut, folk överallt..
Jake Peavy köpte en duck boat hahaha..
Nu är det söndag.. Nu har det lugnat ner sig lite.. Jag ler fortfarande dock..
Boston Red Sox vann World Series 2013..
/En glad rödstrumpa
PS. Stavfel, missade höjdpunkter och allmäna hjärnsläpp kan förekomma..
PS igen.. Då jag nyss startat upp denna blogg/sidan så postar jag samma inlägg som även finns på min gamla..
